Vanillo

Jag är en sån där som hejar på okända.
Detta gäller oftast äldre personer och när jag är ute och går själv.
Vet egentligen inte varför jag hälsar. Jag kanske tror att de äldre mår bra av att jag hälsar på dom.
Trevlig ungdom på nåt sätt.
Det känns liksom enklare att passera någon med ett ljud istället för att vara tyst.
Den där känslan ungefär när man går upp på en smal bro och man ser att nån går upp på andra sidan.
Bron är ungefär en meter bred och man kommer att få trängas lite när man möts nånstans på mitten.
Båda går och tänker på själva mötet men försöker att inte se den andre förrän man är ungefär fem meter ifrån varandra. Då tittar man upp och upptäcker denna överraskning och får liksom maka sig åt sidan och nicka lite trevligt.
Då kan det komma ett litet "hej".
Imorse hejade jag på en tant. Hon nickade och log lite gammeldags.
Jag hejar högre på gubbar. Lite redigt och ordentligt. Som ett handskak liksom. Dom förväntar sig nåt ordentligt.
Men absolut vanligast är att jag hejar om jag möter ett gift par på en stig i skogen. Oftast en man och en kvinna. Cirka 60 år. Dom hälsar jag jämt på. Dom hälsar på mig.
Friskt och med klar stämma.

.. jag hejar inte på kidsen eller på medelålders... barn och äldre hejar jag på...
nu skall jag skicka e-post.