Vanillo

Ta måsarna.
Och chokladansiktena.
Inga uppskattade djur.
Dom flygande är som en ungdomsfest som aldrig tar slut.
Susandes över hamburgerrestauranger och rastplatser får dom aldrig en ärlig chans.
Måsarna ses inte som fåglar. Dom ses som just måsar. Skitandes flygfän.
Förra året, mitt i sommaren, kom en gubbe i en röd volvo.
Han parkerade här uppe vid posten. Jag såg honom från fönstret.
Han klev ur med en rejäl bössa under armen.
Sen small 5 skott. Det blev något tystare ovanför postens tak. Skränet började låta mer som frågetecken.
Gubben slängde 3 måsar i containern. Jag sprang givetvis upp och tittade på dom som låg där bland kartonger och tejp. Posten hade fått nog av festen och kommunjägaren kom på besök.
Imorse gick jag som vanligt över träbron. Det blåste från vänster och från höger, snett bakifrån och rakt framifrån.
Måsarna lekte i vinden. Flög upp för att hitta den bästa kastvinden och seglade sen tillsammans ned mot älven igen. Dom var ett gäng på fyra fem stycken. Flera hängde på efterhand.
Jag kunde se att dom hade kul. Dom frossade i vind.
Plura sjöng samtidigt om nån som repat med Tant Strul på Fårö.
En bra promenad.
Ett bra djur.