Vanillo

Träffade Pontus. Igår tror jag det var. Pontus har två barn.
Dom kom från ingenstans. Jag har inte vant mig än. Att han har barn som han handlar grejer till och fyller i papper åt och hämtar och berättar om. Han har två barn som han spänner fast i bilen i speciell stol som säkert fått bra betyg i nån tidning. Han åker med sina två barn till sina föräldrar och lämnar dom. Farmor och farfar blir glada och tar hand om sina barnbarn.
Pontus barn.
Min gamla polares barn.
Min fångarna på fortet och äta chipskväll-kompis. Han som samlade på Kalle Anka Pockets och hade högst high score på Pinball Dreams. Han som hade Burtonfrisyr och snowboard med beställda bindningar. Det är han som har barn nu. Barn som nu fått personnummer och liknar sin pappa. Fått hans ögon.
Det är ju helt galet.
Jag som just var förbi honom och gick ut genom tvättstugan där hans mor stod och hängde tvätt i torkskåpet och sa hej då som alla andra tv-kvällar. Förbi Bolunds hus och Ferms gamla. Förbi stora gröna häcken och hem för att sen ringa nästa dag och fråga om Pontus "är där". Det är han som är far. Far till två barn. Han satt och läste statistik i en garderob, åkte till Östersund och blev uppraggad av henne redan första dagen. Sen barn. Chocken. Sen ett till. Och ett bröllop. Jag höll tal minns jag. Nervös. Drack hejdlöst med vin sen. Dansade ut allt. Jag var där. På Pontus bröllop. Vi som var skidlärare ihop och druckit oss sönder och samman på Irish och kollat ut genom fönstret på morgonen och sagt att det ligger puder där uppe. Han har två små liv att ta hand om. Det är många som har det. Många som inte har. Jag tycker han passar med barn nuförtiden. Han passar att pussa dom i pannan och se ansvarsfull ut. Han passar ihop med sina barn.