Vanillo

Kom hela vägen imorse.
Hela vägen över järnvägsbron utan att träffa på nån.
Utan att han/hon fick stanna och dra in magen och vänta på att jag ska
klara mig förbi på en av plankorna. Vilken balans var det en farbror som sa förra veckan.
Blev lite nöjd. Som en komplimang.
Idag gick jag. Med Ipoden.
Vid brofästet fick jag nedanför mig, 3 meter under mig se en tjurnacke med hood.
Tjurnacken med hood hade ett kättingliknande halssmycke. Ett mordvapen.
I ena handen en lila påse i den andra en burk starköl. På halsen lilasvarta tatueringar.
Jag tänkte skönt han går bortöver. Direkt slog det mig. Han går inte bortåt.
Vi kommer mötas.
Vi kommer mötas där vägen blir som smalast.
Vi kommer tänka tankar om varandra.
Och.
Det här är inte en sån där person jag brukar spontanhälsa på.
Spontanhälsar gör jag med äldre.
Ett litet hallo hallo eller häjej. Nej det kommer inte nu tänkte jag.
Han var blek i hyn. Kraftig hud. Hårdhudad. Förmodligen synliga ådror på underarmarna.
På håll såg han väldigt arg ut.
Han skulle kunna ge mig en stort slag över ansiktet tänkte jag.
Bara för att.
Han stör sig tänkte jag. Vi var sju åtta meter ifrån varandra.
I sådana här lägen gäller det att se ut om om man inte bryr sig om nånting.
Inte hans tatueringsarmar, inte hans jeans, inte vart han är påväg, inte hans
mammas före detta man, inte hans betyg i högstadiet, inte hans nageltrång, (som skulle kunna mynna ut i ett njurslag) inte hans skannande blick. Ingenting.
Jag såg att han glodde skeptiskt på mig när vi passerade varandra.
Jag väntade fortfarande på ett slag i nacken nu.
Kom inget.
Jag gick vidare och tänkte att han kan ångra sig.
Slå ihjäl mig bara för sakens skull.
Bara för att jag såg ut att ha det rätt bra.
Det är en anledning så god som någon att klubba ner nån.
Ge han för fan. Han mår bra. Nita den jäveln.
Men nu sitter jag här utan skallskador eller knivstick.
Framför internet.
En annan typ av misshandel det.