Vanillo

Vi spelar No fuel left for the pilgrims här på jobbet.
Lanno har det i sin Itunes.
Kom ihåg att jag köpte den där skivan på Riff Raff när det låg i Gallerian.
Den där riktiga Gallerian alltså.
Disneyland After Dark.
Gallerian bredvid biblioteket. Tror det var en Lördag 1990.
Plattan släpptes 89 men jag tror det var 1990 jag var där.
På fredagskvällen innan hade jag och East varit på nån typ av ungdomskväll på Arenan. Nån tillställning som förmodligen var gratis. Vi var där som 2 vilsna kids. Vi var ju mellanstadiesnubbar.
Jag hade såklart anmält mig till kvällens luftgitarrtävling och jag kommer speciellt ihåg Easts låga huvud där nede i stolen under mitt spektakulära nummer. Han skämdes lite.
Jag vann tävlingen och blev överlycklig när jag insåg att jag fått ett presentkort på den tuffa skivbutiken med de röda och svarta plastpåsarna. Tjock ordentlig plast.
Man kunde se hårda killar med mungiporna nedåt hasandes runt i stan med dessa påsar.
Dom hade status dom killarna.
Inne på Riff Raff stod vinylskivorna i trähyllor och det var ofta mycket folk som stod och lyssnade in nya släpp. Jag köpte DAD:s No Fuel Left For The Pilgrims och fick såklart en röd och svart påse. Jag hade hört lite av dom tidigare och gillade det samtidigt som jag också ville vara tuff och lyssna på rätt musik.
Mycket stolt tog jag förmodligen ett extra varv inne i stan för att visa upp att även jag hade stil och minsann la mina pengar på musik. I bussen påväg hem satt jag säkert och kollade in konvolutet extra länge ifall nån som var född runt 1973-74 skulle se mig och tänka: Han lyssnar alltså på DAD.. cool kille!
Det är tamejfan 17 år sedan. En hel Jordin Sparks.