Vanillo

När jag var ett par år gammal bodde mormor och morfar i ett område som hette Gäresta. Jag vet inte om det stavas så men uttalet var iallfalla Järestá. Lång uppfart. Mycket grus. Ont under fötterna.
Det var i Härnösand.
Mormor och morfar bodde i ett stort hus med trapp ned till källare och trapp upp till övervåningen. Inte så konstigt kanske. Med trapp alltså.
Morfar dog nångång när jag var runt en meter lång.
Han hette Verner och hade ofta slipover. En grå minns jag.
Han bar stora hårda glasögon och bruna tofflor med en massa små lufthål i där framme. Välkammad frisyr och en rätt så tuff morfar tror jag.
Jag minns att det lät mycket om Verner när han snöt sig.
Jag undrade hur det kom sig att det lät sådär om gubbar när dom använde näsduken.
För näsduk var det som användes. Mycket samlat snor i en tygbit.
Rutiga tygbitar i manschesterfickan.
Jag undrade om det bara var en rutin.
Som om det inte fanns nåt snor alls utan att det bara skulle göras.
För om det fanns ordentligt med snor så skulle det inte kunna bli ett sånt högt ljud.
Jag minns att jag undrade över det där.
Idag är det jag som skrämmer slag på små barn.