Vanillo

Det var en helt fantastisk eftermiddag. Solen mötte mig redan på bron och med en liten vissling tog jag mig hemåt med ett gott humör i ryggsäcken. Jag gick bort till Ica och fyllde min korg med färska örter, lökar i alla de slag, franskt bröd och ett par härliga ostar. Ett par ordentliga rotfrukter och härligt fin potatis fick också plats. Det här skulle bli nåt exra tänkte jag. Tokig som jag är kunde jag inte motstå att bara råka få med mig maränger och gräddglass också. Smaskens tänke jag. Jag kunde känna att det kurrade nånstans där inne i magen. Nu var det dags att bege sig hem och starta igång eftermiddagens storkok. Jag köpte två bingolotter av den snälla tanten och gav henne en tia i dricks. Sån är jag bara. Impulsiv. Ute på parkeringen stod ett par ungdomar och sålde bröd till sin skolresa.
Väl hemma doftade det nystädat sen gårdagens storstädning och redan i hallen kunde jag känna doften av det nya mjukmedlet som hade lagt en romantisk dimridå över sovrummet. Allt var perfekt. Allt var ljuvligt. Det enda jag hade glömt var att packa upp den nya adventsljusstaken som jag köpt på Indiska. Den stod fortarande i sin kartong och jag såg fram emot att få testa den efter middagen. Nu skulle här lagas mat.

Jag kände att jag hade lite fotsvett. Inte bra tänkte jag. Dåliga strumpor. Fötterna blev liksom kalla där uppe på bron. Det blåste isande vindar och min dåliga knut på halsduken orkade jag absolut inte knyta om eftersom jag hade händerna i jackfickan om jag skulle behöva trycka >> på ipoden. Jag var som vanligt hungrig. Än en gång hade jag suttit kvar för länge framför skärmen och blivit allt tamare i hyn. Jag var som ett löv. Ett sånt där löv som ligger som fastsmetat i asfalten. Handla tänkte jag. Nej tänkte jag sen. För långt idag. För kallt. Jag sneddade in genom tunneln och möttes av två kids som bredbent hade parkerat sig mitt i vägen. Det var hiphopkids. Dom hade luva och jag tänkte att nu är det kört. Nu får jag ringa från sjukhuset och prata som om jag har en varm potatis i munnen. Om jag inte dör. Pulsen upp, hörlur ut. Jag väntade på smällen eller åtminstone nån form av buttning. Butta in mig i väggen tänkte jag. Snart är det igång. Jag var förbi. fem, tio, tjugo meter. Faran var över. Måste ha varit nåt fel med de där kidsen tänkte jag. Hungern var kvar och magen var som helvetesgapet mellan Borka och Mattis. Hemma tog jag fram en ärtsoppekorv. Icas ärtsoppekorv. Sex kronor ärtsoppa med fläsk. I en plastkorv. Det här som ligger här i kallas mat sa jag till mig själv. Och det är 2007. Jag tog med korven in i vardagsrummet. En del skulle kanske inte kalla det vardagsrum. Jag försöker. I den där fotöljen sen som man ska sitta i somnade jag sen halvt liggandes med ärtsoppekorven på låret. Det var finska nyheter, svensk text. Jag vaknade lagom till Gokväll. Ärtsoppekorven låg fortfarande kvar på låret. Jag hade legat blixtstilla. Död nästan. Det var nåt genomskinligt som letade sig efter sidan av kinden. Ryggen värkte till när jag reste mig och vankade ut till köket där jag först diskade grötkastrullen. Jag gjorde ett hål i ärtsoppekorven och spritsade ned det mesta i grytan. Resten stack iväg åt vänster. Han sitter där uppe nu tänkte jag. Gud sitter där uppe i fläkten och skrattar.