Vanillo

Det var strömming med mos med föräldrar med regn och med snö.
Vi åkte hiss upp från parkeringshuset. Vi var åtta stycken som åkte hiss.
Alla stod knäppt tysta. Det kändes som om vi alla höll andan.
En del tittade upp på lamporna och en del tittade på sina fötter och nån försökte se ut att vara upptagen med att tänka på nånting annat än att vi åtta nu stod där och var tvungna att umgås i nära tio sekunder.
Jag ville men vågade inte säga jaaaaaaaaaaaaaahopp. Det är ungefär det som känns mest naturligt när man står 3 cm bakom en okänd rygg. Jag lyckades mumla nåt i stil med att ja nu slapp vi de där sju trappstegen.
Fars sa mmm.
Det var som sagt strömming med mos. Löst mos. Jag tog lingonsylt till. Fars fnyste lite lätt åt det såklart. Han ser då ut ungefär som man gör när nån inte kan en enkel fråga. Strömming ska ju liksom inte ätas med lingonsylt enligt honom. Han har nån gång nämnt en geografisk gräns där lingonsylten tar vid och där den slutar. Nånstans där det är vanligt att folk har lingonsylt till strömmingen. En lingonsyltsgräns. Jag visade en bild i telefonen från huvudstaden där jag äter lunch med nolkommaenton och storebror.

Fars var tyst länge och undrade sen vem han till höger på bilden var. Ja du sa jag. Han är född 1973 och har samma efternamn som du. Jaså är det han sa fars. Sen tittade mors och såg också undrande ut. Har han framkallat korten från El Toro än sa fars. Vet inte sa jag. Det tar ju tid att lämna in rullar du vet. Filmrullar.
Det var gott sa jag.
Ja det var inge fel på den här fisken, det smakade fågel det här sa fars.
Va sa jag, fågel? Ja man sa så förr i tiden när nånting smakade bra. Att det smakade fågel. Det blir ju kul då om man äter fisk sa han. Ja just det sa jag. Det blir jättekul.
Sen sa han det en gång till och undrade om vi inte skulle gå nu när vi hade ätit upp.
En musmatta behöver jag sa jag. Från Claes Ohlsson. Jag tänkte på dominoreklamen.
Jag köpte två.
Musmattor.