Vanillo

Whopper var förbi med sitt barn.
Barnet hade fått en hund. En hund som hette Rosie.
Hunden var i koppel och drogs fram över golvet. Ibland la sig hunden på sidan.
Ibland fick den sig en spark.
Hunden var rosa i färgen.
Whopper har tejpat upp sin sidospegel.
Han bor nära slagsmålsklubben.
Det går till sådär i vårt land. Folk sitter hemma och spelar guitar hero och dricker bililg starköl. Efter tre liter är det dags att stappla ned till närmsta krog och balansera på magen för att lyckas slita en sekunds uppmärksamhet från den trötta och slitna bartendern som mest får servera Red Bull och Vodka för hundralappen. Efter tre till fyra sådana glas och ett par spänniga men korta moves på betonggolvet blir klockan snabbt två och Kanadagåsjackan ska hämtas och och inte dras igen och sen ut och smsa och glas sopas igen av vakt och gå hemåt i allierad trupp och säga helvete att hon sa så och han ska fan ha stryk.
Sen vill man gärna sparka av en sidospegel.
För att den bara finns där. För att den sticker ut och provocerar.
Sen är det söndag och pizzabudet ringer på dörren, Jihde har precis börjat idolreprisa och pyset från tvåliterscolan på glasbordet skapar ett lugn i den där ettan eller tvåan som luktar parfym och dom nya skorna ligger i hallen och ser flera år gamla ut.
Lördagen är ett minne blott.
För redbullsgladiatorn iallafall.