Vanillo

Jag sitter och övar på min namnteckning.
Den ska sättas på den där blanketten som jag fått av vägverket.
Förnyelse av körkort för dig som tappar bort det gång på gång.
Jag övar men får inte till det. Det är mitt N som inte blir bra.
Det måste skrivas allt i ett. Utan avbrott. Man får inte tveka mellan för och efternamnet.
Inte stanna upp och bli rädd för efternamnet. Det går inte.
Jag har haft en namnteckning nu under flera år. En rätt bra variant i klassisk stil.
Ganska lik farsans i kurvor och så.
Problemet är att min skiftar i kvalité. Ibland blir den som rena fotbollsproffsautografen.
Ibland ser den ut som ett läxförhör i tredje klass.
Underlaget är viktigt när man skriver en signatur.
Det värsta är ett ensamt blad på en hårt bordsyta och att man
får skriva med en sån billig blyertspenna med tunnt stift som går av mitt i efternamnet.
Det finns ofta små sandkorn under de här ensamna papprena också så att
det blir en klump eller att det blir ett litet litet hål.
Det bästa är att få skriva i en stor gästbok. Mitt i nånstans. Med kraftig kulspetspenna.
Det kan vara skönt att få till en bra namnteckning.
En tillfredsställande känsla infinner sig ofta efter en bra signatur.
Viktigt det där med personliga runor.
.