Vanillo

När kommer pratdatorn?
När kommer den?
Hade det inte varit för det här gamla systemet som vi fortfarande använder oss av att sitta och trycka på en bokstav i taget på det här tangentbordet så hade jag kanske orkat ta mig igenom kvällen med vokaler och konsonanter.
Nu känns varje bokstavstryck som en uppoffring.
Det är söndag också. Ingen mat i magen.
Ingen sol.
Inget ljus.
Ingen värme.
Inget bra på tv säkert.
Ingenting.
Undrar om jag har skrivit konsonant nån gång i mitt liv.
Tvekar lite. Säkert på högstadiet.

Apropå tv.
Jag skrattade högt framför den idag.
På förmiddagen. Runt lunchsnåret som man kan säga.
Finns det förresten lunch på söndagar eller består söndagar endast av sådana där långa sköna frukostar och sen middag? Vem äter förresten de där långa härliga frukostarna med scones och varma tofflor.
Folk i allmänhet verkar göra det. Iallafall enligt frågespalterna i tidningarna.
Ska man få ångest om man äter samma sak som på de där vanligt tråkiga veckodagarna. Jag äter samma. Gröt på söndagar. Smörgås med fibrer. Basföda. Nödproviant.
Kanske inte så konstigt att det var framför tvn jag skrattade.
Bakom hade ju förknippats med ren sjukdom.
Jag skrattade alltså högt när jag var själv.
Det kändes bra och samtidigt rätt konstigt.
Jag kan inte bestämma mig om det är nyttigt att skratta när man är själv eller om det är tecken på nån typ av galenskap. Jag har alltid uppfattat folk som skrattar för sig själva när dom läser en bok eller en tidning som lite udda och osäkra. Nu är jag alltså där själv. I skrattdilemmat.
Förmodligen nyttigt.
Nu är det inte långt kvar.
Till de trettio.
Imorgon är det måndag.
Vad man nu ska ta sig till med den.