Vanillo

Vi skulle ha sallad. Hittade en parkering. Inga mynt sa jag. Jag har sa Lanno.
En tia. Vi kände att vi var tvungna att få lite valuta för parkeringspengarna och gick in
i lampbutiken. Där inne hittade jag PH Kotte. Fyrtioniotusentrehundrasjuttiofem kronor.
Först tänkte jag. Det står fel. Det ska stå 4937 kankse.
Nä konstigt pris att sluta på 37.
Jag var tvungen att fråga kvinnan i pumaskor som för övrigt jobbade på affären.
Du sa jag. Den här lampan. Vad är det med den.
Vad är det som gör att den kostar femtiotusen?
Jag sa det på ett lite sådär trevligt och respekterande sätt samtidigt som det syntes att jag var fascinerad och förbluffad över priset. En lampa för femtiotusen hängde där.
Det här var inte nån skitnödig designbutik vi var inne i.
Det var en lampaffär i Karlstad. En lampaffär bredvid falafelstället.
Det är ju en speciell modell sa hon. Jaha sa jag. Okej. Den är speciell. Det var ju tur.
Och så är det speciellt tillverkade sådana här flikar som du ser.
Jaha sa jag. Flikar. Där har vi det. Dyra flikar.
Tänkte att en bra bil kostar femtiotusen. Hon blev tyst och verkade inte förstå att jag var mindre chockad. För henne var det naturligt. Det är ju en investering också sa hon. Nu kände jag att hon på allvar började gå till försvar. Det var inte med mening tänkte jag. Jag ville ju ha ett lättsamt och roande samtal om den här presidentlampan. Jag ville ju att hon skulle förstå att det är helt sjukt att en lampa som ska hänga över ett bord där man sitter äter gröt ska kosta femtiotusen kronor.
Det är ju en sån här grej som aldrig sjunker i pris avslutade hon med.
Tur tänkte jag.
Mer tystnad följde. Hon tittade på mig som om jag skulle säga att okej jag kikar vidare här inne tills jag hittat nåt.
Du vad är det för färg på foten till den här lampan kom Lanno och frågade.
Jag gick ut. Förbi kräftskivebelysningen.
Ute luktade det väldigt illa om kastanjeträden.
Blöta kastanjeträd i september.
Fy för böveln.