Vanillo

Nu har jag registrerat mig och skaffat användarnamn och lösenord och så.
Här och där kan man vara med på internet. Överallt om man vill.
Om man vill fortsätta datorlivet och leva i internetvärlden.
Övervaka sig själv på en skärm.
Nu är jag med på en sajt där jag kan skriva in att jag har tränat.
Jag skriver in 6 kilometers löpning igår.
Då åker stapeln upp i diagrammet och för en millisekund så
infinner sig nån känsla av duktighet.
Sen försvinner den. Poff.
Jag kan registrera allt möjligt. Jan kan snegla på mina vänner som också har skaffat sig användarnamn och lösenord. Som också vill jämföra sig och registrera och hålla koll och gud vet vad. Jag kollar mina vänners totala träningstid. Den mäts i minuter.
Jag ligger efter.
Jag börjar hata internet. Ibland kan jag känna starkt obehag av internet.
Det måste gå över.
Internet kan ju vara så bra.
Internet kan vara som en liten kexchoklad när man är ledsen.
Nu kliar det i ryggslutet igen.
Är det lort eller vad är det som kliar egentligen?
Vips så är det borta.
Det där att saker kliar är nånting konstigt det.
Ibland kan det ju klia på näsan. Då undrar jag allt vad som kliar.
Vad är det som utlöser den där lilla klikänslan. Är det ett litet litet hårstrå som vecklar ut sig eller nån liten grej som fräter bort nåt som är så litet att man inte ens kan förstå det men att det kan klia.
Jag kände att galenskapen nu fångade upp mig. Jag måste släppa klitankarna och dyka in i ett mail från en från ett företag som slutar på solutions. Bara det gör ju allt så mycket mer spännande.