Vanillo

När jag var yngre och bodde i ett rum med affischer, kollegieblock och spegelvägg så fanns mina kompisar på replängs avstånd. Dom bodde på gatan bredvid.
Man sprang över och ringde på den där svarta ringklockan med efternamnet längst ned vid lampan. Vit knapp. Får han komma ut frågade man.
Nä han ska inte ut mer idag kanske dom svarade. Mammorna oftast.
Papporna tog gärna inte de där besluten.
Om kompisarna fick komma ut så öppnade dom själva.
Nu finns kompisarna på replängs avstånd fast nu kallar man det på lina.
Dom som är inne är markerade med blå små gubbar och dom som som inte får komma ut är markerad med röd liten gubbe. Inga mammor som öppnar. Ingen lukt av flygande jakob eller torsk med äggsås. Inget pling plong.
Inga kvittrande undulater, inga akvarium eller storasystrar.
Vi lever idag i det vi då kallade framtiden.