Vanillo

Jag skulle bara hälsa på han som gick förbi på bron.
Vi kände inte varandra men det kändes som att vi borde hälsa.
Hälsa litegrann.
Jag hade sagt åt doggen att sitta ned och låta främlingen få passera.
Det var just därför som vi hade en anledning att hälsa.
Att jag gjorde nåt för honom. Det förde oss närmare varandra på nåt sätt.
Så nära att vi nog skulle bli tvungna att hälsa på varandra.
Annars hade vi nog tittat ned i plankorna eller ut mot älven.
Nu skulle vi alltså hälsa och det var jag som skulle till att hälsa först.
Det kändes så. Det låg på mig.
När jag öppnade munnen hade jag fortfarande inte bestämt mig för vad jag skulle använda för fras.
Hallå hallå som oftast blir ett lå a lå istället. Eller skulle jag säga tjena lite käckt.
Hej hej var uteslutet. Hej hej säger man till svärföräldrar och sånt.
Människor man ska vara vuxet glad inför får sig ett heeej hej.
Till slut blev det ett elåeh. Nån blandning som jag tror försvann i vinden.
Hej på dig du din lille jävel blir det nästa gång.