Vanillo

En kompis befinner sig där borta.
Han besöker mässa och träffar kvinna.
Där i Usa. Det stora landet med alla drömmar. Och hamburgare. Landet man ser på tv.
Långt från Perellis smink. Långt från Kungsgatan. Långt från min disk.
Det är långt till Amerika. Hundratals mil.
Det är så där i början nu för honom.
Sådär när man lär känna varandra och allt är totalt nollställt och virrigt.
Man har inte koll på nånting.
Inte sina röreleser eller sina ord som trillar ur munnen.
Till och med ett rödljus kan bli förvirrande.
Den där perioden som är upp och nedvänd men ändå förvirrat trevlig.
Det enda som bekymrar en i den där fasen är alla gaser.
Alla gaser som ska ut.
Gaserna tar ingen hänsyn till att man träffat nån man vill uppföra sig inför.
Gaserna är hänsynslösa.
Innan hon steg in i hans liv kunde han prutta bäst han ville.
Innan frukost eller mitt på dagen.
Gå på toa och sitta där hur länge som helst. Läsa länge.
Kanske med öppen dörr.
Bara att släppa på. Låta det komma. Låta det hända.
Men nu är det är så där i början. Då låtsas man gärna om som att man inte har nåt som helst behov av att fisa eller bajsa. Det behövs liksom inte. Detta trots att beviset ligger där i sängen. En mage stor som en luftballong som ger ifrån sig avgrundsljud.
Inifrån alltså. Det låter som när Tengils vakter öppnar stålportarna till Katlagrottan. Där ligger man med en kokande geijser och ändå ser man hur glad och obekymrad ut som helst. Det är en period som är helt fri från vardagliga behov. Kanske om man har tur så kan man råka ut för det av bara farten. Ojojoj där råkade jag visst gå på toa men det ska inte hända igen.
Undrar om magen är medveten om det här. Magen tänker att o nej inte nu igen. Inte en början av en relation. Ok då får vi jobba på här då allihop. Ställa in samtliga evenmang och sätta lock på alla skorstenar. Vi får se när vi får återgå till jobbet igen. En månad. Möjligen två. Kanske till och med upp till ett kvartal får magarbetarna vänta på tillstånd.
Min vän är nu utsatt för allt det här.
Utsatt för gasattack i Usa.
Han fick en lysande idé.
Han skulle passa på att gasa och kanske göra nåt behov under löpturen.
En stilla och skön löptur längs Coloradofloden skulle nog få magen i trim.
Få tarmarna att känna sig hemma igen.
Så nere där bakom en buske nära vattnet tänkte han göra ifrån sig som en liten hund.
Sitta på huk och gömma sig för förbipasserande. Kanske hålla sig i nån gren tills mjölksyran börjar komma i låren.
Räfsa ihop ett par löv och täcka över med nån större sten.
Eller en sten kanske inte är så bra.
Han hade bara inte räknat med att två jättelika ormar skulle vakta just hans naturtoalett.
Kanske var ormarna ett tecken.
Så har i vart fall jag tänkt.