Vanillo

Arnold Schwartzenegger slåss mot ett träskmonster på tv.
Träskmonstret har två små gripklor i näsan och ser Arnold vart han är gömmer sig.
Träskmonstret har värmeseende. Arnold är i knipa.
Nu skulle Arnold precis slänga ett stort stenblock på monstret men hejdar sig för monstret ska spränga sig själv i luften.
På armen har monstret en mojäng som han knappar in en hemlig kod på.
Han avgrundsskrattar och Arnold tar till flykten.
Sen blev Arnold hämtad med helikopter.
Bra att komma hem till. Slutet på sådana där filmer är precis vad man behöver efter att ha suttit på en pakethållare hem och känt fälgen ända upp i ryggraden.
På krogen var det fullt med folk. Sådär mellan elva och tolv gör folket sin entre. Kommer i olika sällskap och rör sig flytande genom människoströmmen. Nickar hit och nickar dit, skålar i förbifarten. De allra flesta gillar att göra entre. Få nån sekunds uppmärksamhet av blötdjuren runt vattenhålet. Folk gillar krogen. Prata och röka och diskutera och kramas och säga eyhh och hålla takten med hälen till bandet som spelar.
Vi är alla där ikväll. Vi ser konsert och diggar. Idag såg jag hela konserten. Alla låtar, alla ljud. Det krävs en nykter skalle för att orka det. Ett nyktert pall och öronproppsfria trumhinnor. Då kan man faktiskt få sig en upplevelse. Då är musiken med en gång nånting helt annorlunda. Nånting man kan ta med sig hem.
Nu lät magen nästan som det där träskmonstret som Arnold slogs mot.
Ge mig nåt att arbeta med sa magen. Han ska få sätta igång krossen och mala sönder ett ägg.
Vad skulle vi göra utan hönorna tänker jag.
Utan ägg stannar världen.