Skip her
Jag kommer ihåg när man satt i korridoren i gymnasiet och väntade på en lärare som var tio minuter sen. Hoppet om att lektionen nog skulle bli inställd började infinna sig hos samtliga som satt där med sina kollegieblock och pennskrin. Efter femton minuter kunde man ge sig av. Det var liksom nån regel som vi elever själva hade kommit fram till. Efter fjorton minuter började hoppet om en längre håltimme kännas verklig,
DÅ. Svepandes runt hörnet dök hon upp. Engelskalärarinnan med en en liten bokrullator och nyckelknippan i högsta hugg. Jag kan fortfarande höra den där sucken från alla oss som inte riktigt vågat pallra oss iväg.
Hon kom till slut. Herre satans jävlar hon kom. Nu var hon därför vår fiende.
Allt blev med en gång så vansinnigt tråkigt. Dubbeltimme i engelska och sen kanske nåt avslutande matteprov i nån annan instängd sal. Hästen i klassen smickrade givetvis in ett litet "vilken tur att du kom till slut. Vi trodde att du var sjuk". Då ville jag slå hästen hårt på axeln kommer jag ihåg. På det där stället längst ut på axeln som gör att man kryper ihop av smärta. Lillebror fick gråta många gånger efter det snygga nervslaget. Jag själv hade många år tidigare fått ta emot sådana där riktade smällar av storebror. Det går i arv. Men iallafall, den där känslan av tristess som kom över en när lärarinnan dök upp runt hörnet. Just den kommer jag ihåg. Och idag kände jag samma glädje över livet när jag tittade och hörde på Anna Skipper på tv 3.
Hon tar bort det roliga med att leva.
DÅ. Svepandes runt hörnet dök hon upp. Engelskalärarinnan med en en liten bokrullator och nyckelknippan i högsta hugg. Jag kan fortfarande höra den där sucken från alla oss som inte riktigt vågat pallra oss iväg.
Hon kom till slut. Herre satans jävlar hon kom. Nu var hon därför vår fiende.
Allt blev med en gång så vansinnigt tråkigt. Dubbeltimme i engelska och sen kanske nåt avslutande matteprov i nån annan instängd sal. Hästen i klassen smickrade givetvis in ett litet "vilken tur att du kom till slut. Vi trodde att du var sjuk". Då ville jag slå hästen hårt på axeln kommer jag ihåg. På det där stället längst ut på axeln som gör att man kryper ihop av smärta. Lillebror fick gråta många gånger efter det snygga nervslaget. Jag själv hade många år tidigare fått ta emot sådana där riktade smällar av storebror. Det går i arv. Men iallafall, den där känslan av tristess som kom över en när lärarinnan dök upp runt hörnet. Just den kommer jag ihåg. Och idag kände jag samma glädje över livet när jag tittade och hörde på Anna Skipper på tv 3.
Hon tar bort det roliga med att leva.
Kommentarer
Trackback