Vanillo

Jag köpte en plastburk på Ikea igår. Den ska jag ha havregryn i. Jag har inte så mycket burkar hemma. Jag tar direkt ur paketen. Jag vet att det inte är speciellt spännande att ta direkt ur paketen. Många som gillar att ha burkar. Helst i glas. Pasta och tepåsar vill folk gärna ha i burkar. Och ris. Olika burkar ståendes på en liten fin hylla i ek.
Man ska helst inte ta nåt ur burkarna heller.
Dom ska bara stå där och visa upp pastan och tepåsarna.
Roland var också med på Ikea. Han tittade på en säng. Han ska få flytta till en större lägenhet och då kan han ha en större säng. Han ska ha 180 centimeter bred säng.
Nu blir det på riktigt. Ny säng, nytt bord, nya bestick och nya hyllor. Nytt nytt nytt. Roland förbereder sig inför flytten. Han tänker och vrider på alla nya rum inuti sitt eget huvud. Han ritar liksom upp en planskiss inne i hjärnan som han bär med sig vart han än går fram till den första maj då han ska få flytta in.
Roland känner sig lite uppspelt. Det måste börja rätt nu. Alla prylar och produkter som kommer in i det nya hemmet får inte ångras. Inte på ett år iallafall. Det ska vara noga genomtänkt och kännas personligt. Det ska passa in. Det ska kännas bra med de nya stolarna och de nya blomkrukorna utan struktur i. Släta vita blomkrukor.
Jag köpte persienner, stearinljus och som sagt en plastburk.
Framför mig i kassan väntade en barnfamilj på att kassörskan skulle få tag i nån som kunde svara på nån fråga om nån pryl som satt i en annan pryl som fattades till en större pryl. Det var då jag hörde det. Det var då jag kom på mig själv. Jag hörde att jag stod och hummade. Det var hemskt. Detta om något är ett stort tecken på åldrande. Jag hade nog hummat mig en sju åtta gånger innan jag märkte nåt. Vad är det frågan om tänkte jag och så hummde jag igen. Av bara farten. Jag tittade mig omkring och förstod att dom bakom mig hade hört alltihopa och säkert redan ställt en diagnos. Dessutom stod jag en bit utanför kön. Vet inte varför jag hade tagit ett steg ditåt men det gjorde ju allt bara värre. Hummar gör ju gubbar som står och kolla på fotbollsmatcher eller sitter på biblioteket och läser. Hummar gör gubbar som står och tänker eller står längst bak med gummistövlar på en Robert Wells-konsert.
Hummar gör inte såna som jag.
Inte än och inte i en kö på Ikea.
Jag sa hallå hallå och tryckte upp varorna på bandet. När hon streckkodat sig igenom mina grejer sa hon: - Och inget ikea family-kort va och knapprade vidare?.... det där va som hon la till på slutet betyder att det inte var en fråga om jag hade ett ikea family-kort eller inte. Det där va i slutet betydde att hon dömde mig till döden. Där i kassan. Hade hon frågat: Inget ikea family-kort eller? så hade jag fortfarande haft alternativen JA och NEJ. Nu var det bara att hålla med. Hon tog beslutet åt mig. Hon tittade på mig och de saker jag köpt och drog slutsatsen att jag inte hade nån familj. Inte nån som jag tillverkat själv iallafall. Jag packade ner mina saker i papperskassen och gick för att köpa en korv. Där vände livet igen. Jag fick Ikeas sista korv för dagen. Vilken lycka. Den sista wienerkorven.
Det skulle filmen om mitt liv kunna heta.